Den största Ensamheten är ibland andra människor. Hur det än är och hur du än är, så är du aldrig så viktig att du efterfrågas spontant.
Om du mår dåligt så finns inga omkring dig som är villiga att bära dina bördor. Det är bara du själv som kan välja, offer eller att agera. Vem är du?

Jag trodde jag levde med en vuxen men återigen drabbar vi samman över vederbörandes fucking jävla tonårsfasoner. Det droppas prylar överallt, det ligger snorpapper överallt, om något går sönder då plockas det inte upp utan ligger kvar, det klagas på hur trött man är och måste få vila, den som bokar alla tider är personen själv, då kan man inte säga att man inte har tillräckligt med tid. Jävla offerkofta!!!!!
Jag är såååå i märgen trött på det här och skit förbannad. Att komma hem efter en resa och huset ser ut som ett helvete. Jag vet att vi får besök imorgon så det är bara att sätta igång å städa på fredagskvällen. Fan fan fan fan fan arg och besviken!!!!!!

jag vill så gärna men förminskar mig själv, söker likt en nattfjäril efter din uppmärksamhet, vill dansa i månens ljus, älska i solfylld värme.

när någon flyttar in i ens hjärna, du kan inte värja dig, du får inte ge dig hän, frukten du ser är förbjuden , ändå kan du inte släppa tanken på det yttersta steget. 

Så - man lever ett bekvämt liv, har sitt på det torra, trampar på, duckar för det obehagliga, ända fram....
Ända fram till den dagen när någon knackar på, en oskyldig själ som står där med öppna händer.
Gapet i det liv du lever som under åren blivit större och större ekar i ditt hjärta och din glöd som länge varit falnad vaknar sakta sakta liv.
Fast av skäl du inte förväntat dig.